Öl i världen
Det finns många sätt att dela in världens öltyper. Denna indelning gör inte anspråk på att vara den enda rätta, och är med nödvändighet förenklad. Många av namnen på typerna har ett geografiskt ursprung, men det finns ingen lag om ursprungsbeteckning, varför samma öltyp idag kan bryggas på många olika ställen. Eftersom varje bryggeri vill sätta sin prägel på produkten kan det bli ganska stora variationer mellan olika märken av samma typ och gränserna mellan öltyperna har blivit ganska luddiga med tiden. Ett kriterium som inte går att diskutera är vilken typ av jäst som använts. En gräns kan alltså dras mellan underjästa respektive överjästa öl. Inom dessa båda grupper finns sedan ett flertal olika typer. Enligt den traditionella indelningen finns även gruppen spontanjästa öl.

Underjästa öltyper
Uppskattningsvis 95 procent av allt öl som dricks i världen är underjäst öl, lager. Här hittar vi många olika typer, såsom pilsner, wieneröl, dortmunder och schwarzbier. De har en stor spännvidd i beska, från en mycket mild mexikansk öl till en kraftigt humlad pilsner, och kan vara allt från mycket ljusa till svarta.

Lager
En samlingsbeteckning som innefattar allt underjäst öl. Olika länder har dock olika definitioner på lager, på de brittiska öarna är lager alltid ett ljust underjäst öl medan det t ex i Danmark är ett mörkt öl. Termen internationell lager står för ett ljust öl som har sitt ursprung i pilsner, men är vanligtvis bryggt med råfruk till en mildare stil, med lätt humling och ofta en liten sötma. Denna öltyp har mycket stor internationell spridning.

Pils/pilsener/pilsner
Det kanske mest berömda namnet står i strikt bemärkelse för ett torrt, ljust öl med utpräglad humlearom och hög beska. Alkoholhalt ca 5%. Stilen härstammar från staden Pilsen i tjeckiska Böhmen. Eftersom namnet ursprungligen är förknippat med öl av hög kvalitet, har det blivit ett försäljningsargument och är numera ett ganska urvattnat begrepp som mer och mer kommit att stå för ljus lager i allmänhet.

Münchener
I München skiljer man på helles (ljus) och dunkel (mörk) münchener. Internationellt används beteckningen endast för den mörkare varianten som kan vara från bärnstensfärgad till mörkbrun. Båda typerna kännetecknas av mild beska, viss maltsmak och lite sötma. Det mörkare ölet brukar dock vara något starkare, drygt 5% respektive runt 4% för det ljusa.

Dortmunder
Kallas i Tyskland också Export. En typ av öl mellan pils och ljus münchener, lite mildare beska, lite fylligare och lite mindre torrt än pils, men inte så sött som münchener. Något högre alkoholhalt upp mot 5,6 procent. De flesta svenska starköl hamnar ganska nära dortmunder.

Bock/doppelbock
Tyska extrastarka öl. Alkoholhalten för bocköl ligger mellan 6 och 7,5 procent, för doppelbock över 7,5 procent ända upp till 14 (Kulminator 28). Namnen på doppelbock slutar så gott som alltid med ändelsen -ator eller -nus. Eisbock är en typ av öl vars alkoholhalt höjs genom frysning, vattnet fryser före alkoholen och man kan ta bort isen. Detta sista är en mycket lokal specialitet för bl a bryggeriet Reichelbräu i Franken. Förväxla inte denna öltyp med icebeer, som är en beteckning för en speciell typ av öl som filtreras hårt.

Märzen
Tyskt öl som påminner om klassiska wieneröl med maltig arom och knappt 5,6 procent alkohol. Det har sitt ursprung i öl som förr bryggdes i mars och lagrades i svala grottor för att drickas under sommaren, eftersom man inte kunde brygga hållbart öl om det var för varmt. Framställs idag till den årliga oktoberfesten i München.

Light beer
I Amerika används beteckningen för öl med lägre energiinnehåll. Ofta ligger alkoholhalten lågt, drygt 2,5 procent, men varianter upp till 4,5 procent förekommer. Eftersom alkohol ger mycket energi har man i de senare fallen reducerat halten av kolhydrater/restsocker, vilket gör ölen mycket lätta. Termen light används internationellt också som beteckning på öl med låg alkoholhalt (jmf lättöl).

Överjästa öltyper
Är den mer traditionella jäsningsmetoden. Den ger mer smakrikedom och skillnader mellan olika sorters öl än underjäsning. Idag är det på Brittiska öarna och i Belgien som metoden har sina starkaste fästen.

Ale
Samlingsnamn för överjäst öl. Det finns många olika varianter av ale.
Bitter ale
Som namnet antyder en välhumlad ale med framträdande beska. Stora variationer, både vad gäller ölets allmänna karaktär samt kvaliteten. Bitter tappas vanligen på fat och är väl grundpelaren i engelsk pubkultur. Bitter klassas som 'ordinary', 'best', 'special' eller 'extra special' beroende på alkoholhalten (knappt 3,5 till knappt 5 procent).
Pale ale
Traditionell term för bitter tappad på flaska. Idag är definitionen något mera oklar eftersom det förekommer både bitter på flaska och burk respektive pale ale på fat. Brown ale
Mörka, ganska söta öl som varierar något beroende på om de bryggs i nordöstra eller södra England. De från nordöst är oftast starkare och något mindre söta än de alkoholsvagare brygderna från söder.
Mild ale
Alkoholsvagt öl med mycket liten beska och oftast ganska mörk färg. Trots att alkoholhalten sällan går över 3 procent kan öltypen vara ganska fyllig. Mild ale har minskat kraftigt i popularitet på senare tid.
Old ale och barley wine
Som så ofta är gränsen svävande mellan dessa två öltyper. Båda är ovanligt alkoholstarka för att vara brittiska, möjligen är barley wine generellt något starkare (från drygt 5,5 till nära 11 procent). En old ale är ofta lagrad längre än andra aletyper, och kan lagras på flaska flera år. Barley wine betyder ordagrant översatt "kornvin", och indikerar att ölet kanske passar bättre till dessert eller som avec.

Porter
Mycket mörkt öl med påtagligt rostad karaktär. Typen härstammar från London där den blev särskilt populär bland stadsbuden (eng porters). Idag har typens popularitet minskat på brittiska öarna och ersatts av ännu mörkare och kraftigare stout. I Sverige finns typen kvar, även om Carnegie är något fylligare än originalet. Namnet porter används idag också för ett fåtal extra mörka underjästa öl.

Stout
Mycket mörkt, nästan svart öl bryggt av hårt rostad malt. I England bryggs företrädesvis sweet stout, påminnande om Carnegie porter klass II med en alkoholhalt på ca 3,5 procent. På Irland däremot brygger man dry stout, som är torr och rejält besk av både humle och den rostade malt (ibland rostat, omältat korn) som används. Imperial stout som är alkoholstark, upp mot 10 procent, och en aning söt, har fått sitt namn av den ursprungligen bryggdes för export till ryska hovet. Oatmeal stout är engelsk variant där havre ingår som råvara.

Kölsch
Ljust öl med medelstor beska och fruktig arom av överjäsning. Namnet betyder ölet från Köln och får bara användas av bryggare i eller i omedelbar närhet av Köln. Alkoholhalt strax under 5 procent. Det är ovanligt ljust för att vara överjäst öl av kornmalt.

Altbier(Düsseldorfer)
I Düsseldorf och Münster bryggs ett liknande öl med den enda men väsentliga skillnaden att man delvis använder rostad malt i Düsseldorf.

Weizenbier/Weissbier
Veteöl från sydtyskland. (Weize betyder vete på tyska.) Kornmalten ersätts till minst hälften med mältat vete. Ölet får en tämligen lätt och frisk smak av vetemalten och det brukar inte vara särskilt beskt, men det finns ganska stora variationer inom öltypen. Traditionellt tappas ölet ofiltrerat på flaska, men de flesta bryggerier riskerar inte att ölet exploderar pga efterjäsningen, utan pastöriserar ölet. Som en anpassning till framför allt exportmarknaden tillverkas idag även filtrerat weizenbier. Det filtrerade ölet får ofta tillägget Kristall på etiketten, medan öl med jästfällning i flaskan betecknas 'mit Hefe' (jäst). Grundformen är mycket ljus varför ölet också kallas för Weissbier, som betyder vitt öl. Det finns dock även mörka varianter, Dunkles Weizenbier. I staden Leuven i Belgien bryggs också veteöl, ofta kallat Hoegaarden wit efter det mest kända bryggeriet. Det belgiska veteölet skiljer sig från det tyska genom att endast kornet, som utgör hälften av den förjäsningsbara råvaran, är mältat. Det kan också vara smaksatt enligt gamla traditioner med bland annat koriander. Beskan brukar också vara mindre.

Berliner Weisse
Detta är också ett veteöl, med en fjärdedel vetemalt som råvara. Det är ganska olikt det sydtyska Weizen. Efterjäsningen sker med hjälp av mjölksyrabakterier, och det ger ölet en mycket syrlig smak. Alkoholhalten är dessutom betydligt lägre, mellan 2,5 och 3 procent. Ölet har ovanligt hög kolsyrehalt, varför det kommit att kallas ölets Champagne. Berliner weisse serveras ofta som drink blandad med hallonsaft eller myskmadra. Belgien har en mycket speciell ölkultur med ett flertal öltyper som knappast skulle vara tänkbara i något annat land. Helt unika är de spontanjästa ölen, som alltså jäses med hjälp av de mikroorganismer som finns naturligt i luften på bryggeriet. Många belgiska öl är också smaksatta på ett annorlunda sätt, man använder ibland gammaldags ölkryddor som koriander och curaçao. De underjästa ölen av pilsnertyp dominerar dock marknaden totalt med runt 75% av försäljningen. När det gäller att kategorisera belgiska öl i olika typer kommer man lätt ut på hal is, och denna indelning är inget försök att vara den "rätta".

Belgisk ale
Belgien och England har haft ganska starka kulturella band genom tiderna och belgisk och engelsk ale har samma ursprung. De har dock utvecklats lite olika och belgisk ale är ofta lite mer fruktigt aromatisk än engelsk, och inte helt sällan med jästfällning. Det är ganska stora variationer mellan de omkring 100 olika märken som tillverkas. Färgen kan vara från ljust gyllene till brungul.

Trappistöl
Dessa öl är kanske de mest välkända av Belgiens starka öl. Trappistorden är en utbrytning från Cistercienserorden, en klosterorden som är känd för sin stränghet och sin fallenhet för praktiska ting (det var t ex de som utvecklade vinodlingen i Bourgogne på medeltiden). Bryggerierna på sju stycken trappistkloster (varav ett i Nederländerna) är de enda som får använda beteckningen Trappist på sina etiketter. Ölen är kända under namnen Orval, Chimay, Westmalle, Rochefort, Westvleteren, Achelse Kluis och La Trappe (det sistnämnda från Nederländerna). Själva klostren har dock oftast andra namn. Egentligen är trappist inte en typ av öl, utan snarare ett ursprung. De flesta kloster gör dessutom flera olika öl av varierande styrka Det som förenar dem är att alla är överjästa och får efterjäsa på flaskan. Några är torra och ljusa, men de flesta är mörka och starka öl med viss sötma. De ölbryggande trappistklostren har under många år varit sex till antalet, men sommaren 1999 började ett sjunde kloster i västra Flandern, Achelse Kluis, att brygga öl, dock endast för husbehov i nuläget.